Jordbruket i Sverige har sedan urminnes tider varit ett nästan renodlat samhälle med självhushåll.

Söderut i Sverige var marken fruktbar och riklig, men i Norra Dalarna var åkrarna små, jorden mager och dålig. I överlevnads-
syfte fick man därför flytta kreaturen mellan olika platser för att dryga ut med skogsbete. Detta skapade fäbodkulturen.

Huvudgården var oftast belägen i en by. På våren, i mitten av maj flyttade alla samtidigt till hemfäbodarna, några mil bort, där fick kreaturen frodigt bete. Här bedrev man jordbruk
och här fanns vallar avsedda för slåtter under sommaren.

Kvinnorna, vallkullorna, gick med kreaturen till bete i skogen. I de dagliga sysslorna
ingick att mjölka, kärna smör och ysta ost. När hon kallade på korna, sjöng hon låtar
eller blåste locktoner i sitt vallhorn. Näverlurar användes för att signalera mellan
fäbodarna.

Vallkullorna var aldrig sysslolösa, de stickade strupor, reparerade kläder eller broderade kanske på brudgumsskjortan även när de var ute på vallen.

I Norra Dalarna flyttade många än en gång, kring midsommar, till en långfäbod,
längre bort, för att djuren skulle få bra bete. Man återvände efter ca 5 veckor till
hemfäboden. När skördetiden var avslutad flyttade alla samtidigt tillbaka till sina
gårdar i byarna. ”Hembuföringen”, som hemfärden kallades, var ofta förlagd till
den 29 september, Mikaeli-dagen.

Karlarna, dalmasarna, hjälpte till vid flyttningen och med reparationer av fäbodarna,
redskapen eller gärdesgårdarna. Sedan drog de iväg för att jobba i skogen eller någon annanstans. Särskilt vallkullorna i långfäbodarna fick leva mycket ensamt, tills karlarna återvände kvällen innan de tillsammans drog tillbaka med djur, smör, ost och husgeråd.

Hemma på gården stannade enbart några djur kvar, oftast grisarna och oxarna. De
gamla i släkten och alla barnen följde också med till hemfäboden. Det fanns ett mycket
fint förhållande mellan de gamla, barn och djur. De gamla var mest barnvakt, men höll dessutom på med matlagning, kardning och spinning.

På vissa hål byggdes kvarnar för att mala mjöl i och vattendrag togs tillvara för att
driva dessa.

En vandring efter Vasaloppsleden ger fina upplevelser med vildmark, skogslandskap, fäbodmiljöer, gamla och genuina Dalabyar och två vackra kapéll helt byggda av trä.